Dela
Jag hade Lutfi Kolgjini på tråden en kort stund i måndags.
Dagen efter Prix d'Amérique.
Dagen efter det svenska fiaskot.
Dagen ... efter.
Och han satt och åt lunch med sina söner, kvar i Paris, och jag frågade lite försiktigt om det ... var tomt. Ni vet, dessa månader av förberedelser, fokus på en enda sak, planen som man försökt följa, de uppbyggande loppen, resor fram och tillbaka, försök till formtopp, val av kusk, och så vidare och så vidare. Det blir mycket. Det blir väldigt mycket. Allt för att få allt optimalt. Med ett enda mål, mot en enda dag, en enda stund.
Månader av förberedelser. Kanske en hel karriärs dröm.
Sedan ett lopp på några få, futtiga minuter. Och väl där; ledning kort efter start. Ett hoppsom spirar. En kort stund i ruset och tron och euforisk känsla av att ... det här kan kanske gå. Vi har chansen!
Och så till slut. En trött och slagen häst. Redan in i sista sväng. En placering långt, långt ner i resultatlistan.
En ballong som spricker. En dröm som går i kras. Allt jobb, all planering, all energi som försvinner i en blinkning i den kalla Parisluften. Pang! Som i folkets park när man gick i nionde klass och det var sista dansen och man hade laddat och spanat och längtat och hoppats, ja kanske just precis i flera månader, och så blev man ... bara stående där. I ett hörn i mörkret. Ensam. Den smärtan.
Precis som för alla de andra deltagande svenskarna där i söndags. Alla med samma drömmar. Samma förväntningar. Samma hopp.
Lutfi blev tyst i några sekunder.
Sedan sade han: "det var tomt första kvarten efter loppet. Nu är det lugnt".
Och fortsatte:
"Äh, det är bara att inse att vi håller på med en åka-på-snyting-bransch. Man stöter på dem hela tiden".
Med andemeningen: smällarna kommer, i travsporten kommer de ofta, de gör ont ett tag, men det är bara att resa sig.
Lättare sagt än gjort kan jag tycka. Jag hade nog inte stått ut. Jag är nog inte gjord för att bli travtränare. Om man säger så.
Men man måste nog. Annars så blir man inte långvarig i den här branschen.
För oftast förlorar man ju nämligen i travsporten. Man förlorar nästan hela tiden.
På gott och ont på nåt sätt. Det gör något med människorna i den. Jag tror det.
För ... man kämpar. Tränar. Sätter upp mål. Stiger upp i ottan i slask och regn och mörker, och man gör det året runt och alla med samma mål och drömmar fast kanske i olika nivåer ... drömmen att vinna just det där loppet.
Och hästarna, kompisarna, älsklingarna, dom blir sjuka, blir skadade, friska och sjuka igen, och så ska man ha poäng för att komma med i loppen, och så ska det laddas och stigas upp i ottan i slasket igen och så åker man på spår tolv och en galopperande konkurrent framför sig i starten eller en catchdriver som inte förstått och så 70 mil hem efter att ha ... förlorat.
Igen.
Och så hem i natten och upp dagen efter i ottan i slasket igen. För nya mål. Nya lopp. Som troligen kommer att förloras.
Om man säger så här, och herre gud, det är klart att det finns tusen andra orsaker till att man blir just travtränare, men ännu en gång, om man säger så här: man begriper att det brister ibland där på lördagarna.
När tevekameran kommer. När frågan ställs. "Din häst vann, hör du ... hur känner du dig egentligen"?
Man kan inte annat än innerligt förstå den skakande, skvalpande, rossliga primalskriksrösten i svaret: "fan, det är det här man jobbar för".
När den äntligen kommer.
Triumfen. Segern. Framgången.
Triumfen i åka-på-snyting-branschen.
Henrik Ingvarsson
Henrik Ingvarsson besökte Jägersro för första gången 1983, en smått fasansfullt iskall februaridag - och blev lik förbaskat fast. Han glömmer aldrig solen och Mack Lobell från 1988 års Elitlopp och bloggar på onsdagar och eftersnackar V75 på lördagar, allt på denna plats.
Henrik nås på [email protected]