Spisen Trotting

Ja visst är det alltid lite extra speciellt då man ska starta i travet elitserie.

Som jag sagt tusen gånger.

Och även att bara komma sig dit som amatör är ju en milstolpe.

Och något jag verkligen unnar alla att få uppleva som är inblandad på något sätt i en travhäst.

De konstiga är att jag kommer vara minst lika nervös imorgon då vår Ludwig Broline går ut i comeback loppet på Umåker.

P21 loppet med dom evigt rosa nummerbrickorna då dom flesta packat sig hemåt och endast närmast sörjade är kvar på travbanan.

Då står man där och hackar tänder vid tävlingsovalen,dom tänderna hackar precis lika mycket på Lördag på Hagmyren då dom säger 30 sekunder till start till V75-6.

Två så helt skilda lopp men endå samma känsla! Samma tid man lägger ner,samma blod svett och tårar.

Det spelar ingen roll i det långa loppet,inte då man står där och väntar men hjärtat i halsgropen.

Då man håller andan i 2 långa minuter och sedan slungas iväg i någon märklig adrenaline rush!

Otroligt läskigt men även därför vi älskar travsporten.

Att jag sedan tackar ja till att vara med i Nyhetsmorgon i TV4 och V75-direkt i TV12 på Lördag innan Victorys lopp.

Gör ju såklart inte att nervositeten blir mindre.

Men varför då tacka ja? För man vill synas? Det spelar ju ingen roll för mig det är min hobby och livstil.

Inte mitt yrke eller mitt leverbröd.

Sen att kunna inspirera andra är alltid kul! Jag blir själv grymt peppad och taggad då jag tex åker ner på Solvalla och ser trav då det är som bäst! Hur flera når sina mål och uppfyller sina största drömmar.

Jantelagen är inget för mig,men jag är ju inte svensk heller utan indier!

Nej att vara stolt över sig själv och samtidigt ödmjuk inför andra männskor är verkligen viktigt.

Ikväll då jag körde Ludde inför starten imorgon så kom jag att tänka på då jag körde min otroligt tjurga shettis Ares på Markvalla. Då var jag 9 år och bestämde mig att jag skulle sluta med hästar efter den körturen.

Eftersom han oftast vann över mig i tjurighet, denna ponny var helt galet tjurig (som dom flesta)

Några dagar senare fick jag i stället köra farfars varmblod i ställe och då var det helt andra tankar som for runt i mitt lilla huvud och jag tänkte de här är bara början!

Precis så är trav ena dagen ner och andra upp.

Men vi har alla fått lära oss den stenhårda vägen och vi lever oftast otroligt länge på den sist nämda tanken!

Nu laddar vi först inför morgondagen och sedan inför Lördagen.

Hoppas ni håller alla tummar ni kan!